har ni någonsin varit med om att livet gör en helomvändning? Under den senaste tiden har jag verkligen känt mig deppig och nedstämd, som att allt är meningslöst och helt saknar syfte. Men för några dagar sedan, närmare bestämt i Onsdags, kändes det som att allt vände igen. Jag kanske överdriver känslorna lite, för det är inte så att allt helt plötsligt blev bra och lätt i mitt liv, men sen jag skickade in min hemtentamen (som btw. är bland det sämsta jag skrivit) så känns det som om en hel planet har lättat från mina axlar.
Kursen vi läser nu, hållbar utveckling med inriktning mot gymnasiet, är superspännande och jag känner att det kan bli några ganska intressanta veckor på HiG innan sommaren.
I skrivande stund sitter jag på bussen mot Sandviken. Det är nämligen dags för första jobbdagen för sommaren. Det ska bli så himla skönt och roligt att få komma in i arbetsrutiner igen och det ska bli jätteskoj att träffa alla kollegor från förra sommaren igen. Förutom att vara på samma dagliga verksamhet som förra året så ska jag också få vara på en gruppbostad där jag ska göra introduktion om en par veckor.
Träningen däremot, den står så gott som stilla. En miniförkylning och lite förmycket att göra gick ut över min annars flitiga träningstid. Men det får jag ta igen nu när jag har mer tid. Framför allt får jag ta tag i löpningen den här veckan för på måndag är det dags för vårruset. Tillsammans med mamma och flera väninnor ska jag ta mig runt 5 km och målet är att göra det på 30 min. Förhoppningsvis är det genomförbart och oavsett om jag lyckas eller inte kommer jag att vara stolt, inte bara över att jag vågar ta mig runt utan också att jag vågar göra det på tid! Jag är så galet taggad ???

Mest största sannolikhet har de flesta människor någon gång i sitt liv upplevt en känsla av avund. Önskat sig någonting som någon annan har. Det kan vara småsaker, som en leksak eller en frisyr. Men det kan också handla om livssituationer, upplevelser och känslor. 

Just nu känner jag sån enorm avund gentemot flera av mina föredetta klasskamrater och andra jämngamla i min omgivning. Kamrater som spenderat större delen av tiden sedan studenten i ett annat land. Som får uppleva enorma äventyr och samlar minnen för livet. Som redan bildar familj, får sitt första/andra barn och kamrater som köper sina första hus. Visst gör jag också saker som är spännande, skapar minnen för livet och ger förutsättningar för en god framtid, men just nu är jag bara så less på allt. Jag vet med mig att jag kommer kunna göra allt det här sen, om några år, när min utbildning är klar. Jag vet att jag verkligen är för ung för att skaffa barn, att jag och Anders inte alls är redo för det nu. Men jag avundas ändå. Jag avundas mina kamrater som bara kan packa en väska och åka vart dom vill, när dom vill. Som spenderar helgerna med massor av kamrater, dricker alkohol och har en allmänt good time. 

Mycket av detta beror nog på att jag är så gräsligt trött på skolan. Jag är trött på att hela tiden ha en deadline i bakhuvudet. Att läsa mossig kurslitteratur. Framför allt är jag trött på att känna att det går åt helvete. För det gör jag, även om jag vet att det i själva verket går ganska bra. Jag har, på två år, bara dragit på mig en resttenta. Jag har klarat godkänt betyg i större delen av hela utbildningen, med den där enda resten som undantag, och jag toktrivs i yrket som den här utbildningen kommer att leda till. Ändå tvekar jag. Jag tvekar för att jag är livrädd. Om jag slutför min utbildning i tid och sen går direkt till att arbeta som lärare kommer jag att ha samma arbete från det att jag är 25 tills dess att det är dags att gå i pension. Och vem vet när det kommer ske?

Ska det vara så? Förutom sommarjobb inom vården, ska jag alltså bara ha ett yrke tills den dag jag pensioneras? Vad ger det för erfarenhet egentligen? Visst, jag kommer säkert få hur fina erfarenheter som helst i min yrkesroll. Det tvivlar jag inte en sekund på. Men är det allt? 

Visst har jag resonerat att jag hinner med en massa saker efter att jag pluggat klart. Jag kommer ju ändå att vara bara 25 år gammal. Men vill jag det då? Vill jag ta den tiden efter till att uppleva, resa, kanske plugga teater? Vill jag inte börja jobba ganska snart så att jag kan slå mig till ro? Hela mitt liv har jag ju haft bilden av att jag vill bilda familj runt 25 års ålder. Att det är då det är dags för hus, barn och allt som hör därtill. 

Nu tänker ni säkert; "Men Sara! Lugna dig, du är inte ens 21 år gammal och är redan stressad över framtiden. Du hinner, det löser sig!" 

Men jag kan inte hantera det. I hela mitt liv har jag alltid varit den som vet precis vad jag ska göra. Precis vem jag vill vara och vart jag är på väg. Jag har haft klart för mig sedan barnsben att jag vill jobba som lärare och ha teatern som fritidsintresse. Men nu känner jag mig så kluven. Vill jag göra allt det där som unga människor "ska" göra. Eller är den vägen jag valt att gå rätt väg för mig? Den här stressen äter mig inifrån varje dag och samtidigt som jag känner att ett uppehåll i studierna kan vara bra så är jag livrädd för att bli bekväm. Jag är livrädd för att det där uppehållet skulle leda till att jag inte gör klart studierna alls. För att jag får ett jobb eller börjar läsa något annat. 

Gah. Det nöter håll i mitt huvud! 

igår var en knepig dag. Den började helt okej och jag kände hopp om att kanske få något vettigt gjort på skolan. Visst blev det väl så också. Jag fick byta några ord med mina kurskamrater, läste lite kurslitteratur och var på ett intressant seminarium/föreläsning. Sen började det köra ihop sig. Eller egentligen gjorde det väl det innan seminariet började. På lunchen började jag känna hur stressen liksom byggdes upp. Förutom att jag var omotiverad till att delta i seminariet så kändes det som att dygnet inte hade tillräckligt många timmar. Seminariet skulle hålla på till 16.00, därefter var tanken att jag skulle hinna; tvätta, handla, laga/äta mat, träna och gå på teaterträff med Pegasus kl. 19.15 Rimligt absolut, om inte det vore för att bara transporten från högskolan hem till mig tar ca. 30 min.
Nu surrar jag på om det här, det löste sig i slutändan då jag inte kunde tvätta (det fanns ingen tid i tvättstugan förens idag), jag sa ifrån mig teatern. Lagade mat först och gick sen och tränade. Sen avslutade jag och Anders dagen med att gå och handla, även om det var mycket jag tänkte att vi skulle ha hem som inte blev av. Jag var helt förvirrad när vi gick omkring på ICA.
Det mest intressanta med detta är väl att jag kavade omkring på godisavdelningen och typ skrek (nej jag skrek inte på riktigt men det kändes så) för att jag ville ha något men jag visste att jag inte Borde ha något. I slutändan kom jag hem med mörk choklad med lakrits i som tog slut alldeles för snabbt och egentligen inte är alls bättre än annat godis men vi låtsas att det är så.
Idag finns ingen energi alls. Jag sitter fortfarande i pyjamas, har läst lite kurslitteratur men bara typ två sidor. Jag har ont överallt efter träningen igår. Usch! Gnällkäring!
Nu har ni fått läsa världens längsta och rörigaste inlägg men det skiter jag i!

Ha det gött!

jag förstår att jag kanske tar på mig för mycket, eller att livet vore lättare om jag var bättre på struktur. Men just idag känner jag mig otillräcklig. Det känns som att jag har tusen saker att göra och ingen tid att göra det på. Idag har jag först spenderat morgonen med att försöka läsa fyra böcker samtidigt. Nu är det snart dags för seminarium som kommer att hålla på till 16. Klockan 19.15 är det dags för tisdagsteater. Där emellan ska jag hinna handla, tvätta och träna! Hur är det meningen att man ska hinna allt när man dessutom inte har bil? Det tar ju mig en halvtimme bara att ta mig Hem från högskolan.

Gårkvällen var skoj. Kort men väldigt skoj. På tok för mycket vin på alldeles för kort tid resulterade att jag kröp i säng innan grabbarna ens hunnit ut på krogen. Men det gjorde inget, för jag tror att jag verkligen behövde sova efter två intensiva dagar på högskolan för första gången sedan VFUn avslutades. 

Nu sitter jag här, med känslan av att ha ätit hela världen då idag dessutom är dagen då min och brorsans utmaning hävdes efter en månad i stort sett helt utan sötsaker. Men jag kom iallafall iväg på ett kort men intensivt träningspass tidigare i eftermiddag och nu sitter jag och installerar The Sims 4 så att jag kan roa mig med det resten av kvällen. 

Imorgon ska jag och Anders ha en efterlängtad "tjockisdag" som vi kallar det här. Vilket kanske inte är speciellt PK. Människor som håller på med fitness brukar väl kalla det för en "cheatday". Vad det innebär är väl egentligen att vi ska äta precis vad vi vill. Därför känns det extra härligt att jag har en burk CinnemonBuns-glass i frysen som väntar på att jag ska sätta skeden i den! Har ni provat den ännu? Det har inte jag gjort och jag håller på att spricka av nyfikenhet. Men jag tänker ändå börja dagen med en löprunda har jag tänkt. Få det överstökat så tidigt som möjligt så kan jag bara duscha och slappa i pyjamas resten av dagen sen. Supernatural och förhoppningsvis lite Disney står på listan av saker att titta på under dagen, sen kanske jag läser lite. Det är sånt som märks. 

Nu ska jag skrolla igenom Youtube innan The Sims är färdigt. 

Hej!

Maten har varit sämre de senaste dagarna. Men jag gör mitt bästa för att det ska funka så bra som möjligt. Helgen spenderades hemma i Bollnäs med fina familjen. Jag och mamma fick till en riktigt bra löprunda på lördagen och den här veckan har jag kommit iväg till gymmet både idag och igår! Det känns så skönt att hålla kroppen i rörelse och jag älskar verkligen resultaten jag får.

Ni vet när man får en idé. Inte bara en sån idé som innebär att man kommer på vilken mat man vill servera till middag eller hur man ska ha möblerna i vardagsrummet. Utan en projektidé. Den känslan går jag med i magen nu och önskar att jag hade oändligt med tid och pengar så att det på en gång gick att genomföra. Jag tänker inte skvallra vad det kommer handla om förens jag säkert vet att det blir av, men om det gör det: jävlar vad skoj det kommer bli!
Idag är näss sista VFU-dagen och det känns sorgligt att snart behöva traggla i skolbänken igen efter att ha fått göra det jag vill leva med i resten av mitt liv i fem veckor. Men det finns ju inget jag kan göra åt det annat än att fokusera på vad det kommer att leda till. Nu är det dags för filmvisning.
Ha det!

så var det påsk. Tänk att det kom så långt i år också.
Ikväll eller imorgon ska jag spontanbesöka Bollnäs och min fina familj. Min moster, hennes flickvän och min kusin samt hennes pojkvän har kommit upp från deras hemort för att fira påsk med mormor och morfar å då vill man ju passa på att träffas. Dessutom har mamma helahögenhelgen så alla syskon, blods- och bonus är hemma och ska ses. Förhoppningsvis blir det god mat och fina människor för hela slanten, hela helgen.
Just nu sitter jag i soffan, i mina sköna haremsbrallor från H&M och tittar på Don't Starve-videos på YouTube. Skön fredag med andra ord.