Under den senaste tiden har jag börjat tänka mer på mig själv. På vem jag är och på vem jag Vill vara. Sen jag började att regelbundet träna i höstas har mitt liv blivit helt annorlunda.
Visst, jag har ungefär samma värderingar som förut och jag anser inte själv att jag ser så värst annorlunda ut jämfört med innan. Men jag Mår så vansinnigt mycket bättre.
Jag är både piggare, gladare och mer säker i mig själv. Jag sover bättre och orkar mycket mer.
Mitt mål med min träning är inte att "bli smal" eller att gå ner ett visst antal kilo i vikt. Mitt mål är att hitta en mer sund livsstil, att orka röra på mig och att vara lycklig och stolt över mig själv.
Visst, mina axlar säger ifrån just nu men annars mår min kropp bättre än någonsin.

Igår efter dansen pratade C med mig om min kropp och mitt uttryck. Jag blev så rörd att jag ville gråta! Hon talade om att det var bedrövligt att ingen hjälpt mig att lyfta fram min kropp tidigare för att jag tydligen var jättemjuk och hade ett jättefint uttryck i mina rörelser.
Jag har alltid varit lite rädd för just dans. Aldrig känt mig tillräckligt bra, tillräckligt smal eller smidig. Nu älskar jag det. Även om jag fortfarande inte ser mig själv som speciellt bra så vågar jag iallafall försöka.
Mycket av det kom från min tid på estetiska.
När jag var liten gick jag i en dansgrupp med andra 8 åringar, samtidigt som jag spelade teater. Detta blev efter ett tag väldigt svårt då det hela tiden krockade. Då valde jag teatern och har sedan dess varit väldigt skeptisk till allt som haft med dans att göra.
Samma sak gällde när jag började på estetiska programmet och skulle bli tvungen att dansa. Jag var livrädd! Men det gick över och jag började tycka att det var roligt.
Så hände det... jag gick upp ungefär 20 kg i vikt under andra och en del av tredje året och mådde fruktansvärt dåligt över min egen kropp... den där spegeln i danssalen blev min värsta fiende. Jag fick gå ut från lektionerna och repetionerna flera gånger för att jag bara grät. Det enda jag såg i spegeln var en fet brud som inte klarade av rörelserna.
När det äntligen var dags för föreställning hade jag, tack och lov, släppt det och bara dansade. Jag hade ju ingen spegel framför scenen!
Hösten efter studenten (alltså nu i höstas) blev jag tillfrågad att vara med i Karmas dansgrupp för vuxna. En grupp på nybörjarnivå för människor i vuxen ålder som ville lära sig att dansa för att uppträda.
Att vara med där är ett av de bästa beslut jag någonsin fattat. Det är vansinnigt roligt och jag mår numera bara bra av att dansa.

Ledsen om inlägget var lite rörigt men det har känts bra att skriva det iallafall ?