Mest största sannolikhet har de flesta människor någon gång i sitt liv upplevt en känsla av avund. Önskat sig någonting som någon annan har. Det kan vara småsaker, som en leksak eller en frisyr. Men det kan också handla om livssituationer, upplevelser och känslor. 

Just nu känner jag sån enorm avund gentemot flera av mina föredetta klasskamrater och andra jämngamla i min omgivning. Kamrater som spenderat större delen av tiden sedan studenten i ett annat land. Som får uppleva enorma äventyr och samlar minnen för livet. Som redan bildar familj, får sitt första/andra barn och kamrater som köper sina första hus. Visst gör jag också saker som är spännande, skapar minnen för livet och ger förutsättningar för en god framtid, men just nu är jag bara så less på allt. Jag vet med mig att jag kommer kunna göra allt det här sen, om några år, när min utbildning är klar. Jag vet att jag verkligen är för ung för att skaffa barn, att jag och Anders inte alls är redo för det nu. Men jag avundas ändå. Jag avundas mina kamrater som bara kan packa en väska och åka vart dom vill, när dom vill. Som spenderar helgerna med massor av kamrater, dricker alkohol och har en allmänt good time. 

Mycket av detta beror nog på att jag är så gräsligt trött på skolan. Jag är trött på att hela tiden ha en deadline i bakhuvudet. Att läsa mossig kurslitteratur. Framför allt är jag trött på att känna att det går åt helvete. För det gör jag, även om jag vet att det i själva verket går ganska bra. Jag har, på två år, bara dragit på mig en resttenta. Jag har klarat godkänt betyg i större delen av hela utbildningen, med den där enda resten som undantag, och jag toktrivs i yrket som den här utbildningen kommer att leda till. Ändå tvekar jag. Jag tvekar för att jag är livrädd. Om jag slutför min utbildning i tid och sen går direkt till att arbeta som lärare kommer jag att ha samma arbete från det att jag är 25 tills dess att det är dags att gå i pension. Och vem vet när det kommer ske?

Ska det vara så? Förutom sommarjobb inom vården, ska jag alltså bara ha ett yrke tills den dag jag pensioneras? Vad ger det för erfarenhet egentligen? Visst, jag kommer säkert få hur fina erfarenheter som helst i min yrkesroll. Det tvivlar jag inte en sekund på. Men är det allt? 

Visst har jag resonerat att jag hinner med en massa saker efter att jag pluggat klart. Jag kommer ju ändå att vara bara 25 år gammal. Men vill jag det då? Vill jag ta den tiden efter till att uppleva, resa, kanske plugga teater? Vill jag inte börja jobba ganska snart så att jag kan slå mig till ro? Hela mitt liv har jag ju haft bilden av att jag vill bilda familj runt 25 års ålder. Att det är då det är dags för hus, barn och allt som hör därtill. 

Nu tänker ni säkert; "Men Sara! Lugna dig, du är inte ens 21 år gammal och är redan stressad över framtiden. Du hinner, det löser sig!" 

Men jag kan inte hantera det. I hela mitt liv har jag alltid varit den som vet precis vad jag ska göra. Precis vem jag vill vara och vart jag är på väg. Jag har haft klart för mig sedan barnsben att jag vill jobba som lärare och ha teatern som fritidsintresse. Men nu känner jag mig så kluven. Vill jag göra allt det där som unga människor "ska" göra. Eller är den vägen jag valt att gå rätt väg för mig? Den här stressen äter mig inifrån varje dag och samtidigt som jag känner att ett uppehåll i studierna kan vara bra så är jag livrädd för att bli bekväm. Jag är livrädd för att det där uppehållet skulle leda till att jag inte gör klart studierna alls. För att jag får ett jobb eller börjar läsa något annat. 

Gah. Det nöter håll i mitt huvud!